Vi åkte från Stockolm den 28
juni 1978 med båt. Det var ett gammalt fartyg
Och destinationen var Helsingfors .Sedan fortsatte vi med tåg från
Hälsingfors via Leningrad till Moskva.
Vi åkte dit i huvudsak för att
studera ryska språket, framför allt få öva oss i att
konversera. Inkvarteringen skedde tillsammans med andra grupper på
hotell Ostankina, vilket är beläget
mittemot Moskvas stora botaniska trädgård, vilken då stod i vacker full blom.
Studierna ägde rum i en sommarskola ,vars mäktiga arkitektoniska
skapelse
Är belägen på Leningradprospekt N:o 68.
Språkläraren var en mycket
skicklig pedagogisk dam av robust ,gedigen gummekonstruktion och med därtill
plirande pigga ekorrögon. Hennes
undervisningsintensivitet gick så till att hon proppade mig full av
diverse grammatiska konstruktioner, vilka jag efter en timma var benägen att
skölja ned
i ett glas te tillsammans med välfyllda piroger i tebuffe´n som var belägen intill vår sal.
Varannan dag steg jag vid sjutiden på morgonen och tränade löpning i
parken bredvid trädgården. Luften var
då ännu sval och de lummiga mäktiga ekarna stirrade på mig som om de tänkte:”
Vilken tröttsam typ den där ,med armar och ben ,vilt fäktande varelsen !Störa
oss i vårt till den ansträngande dagen ,mediterande uppvaknande.”
Så en dag gick jag ut i en väldig park ,vilken låg belägen vid
Botaniska Trädgården, där vi bodde.
Ni vet! Moskvaborna går ofta ut i parkerna, i synnerhet på lördagar och
söndagar.
Jag gick och gick då jag plötsligt hörde musik. Parken var enormt stor.
Jag letade febrilt. Jag sprang under lysande saftiga mörkgröna ekkronor vars
löv satt så tätt. Det tycktes mig som om de kramade om varandra och viskade
kärleksord i varandras lövöron.
Plötsligt stannade jag. Många människor stod och satt runtomkring. Jag
frågade en gammal rundkindad gumma vad de gjorde. Då såg jag. På en liten bänk
satt en lien man spelandes på ett gammalt tvåradigt ryskt dragspel ”garmoshka”*
Senare tog jag reda på att denna typ av dragspel kallades” Vienskaja”* eller
”Ljubitelsskaja”.*
Jag frågade dragspelaren!” Varför spelar Ni så sorgliga melodier?” Han
svarar:
Jag tycker om att spela sorgliga melodier, därför att De får mig att
glömma de dagliga bekymren och samtidigt kommer mig att minnas de hemska
minnena från det stora fosterländska kriget”.*
Sittande på den vackert snidade träbänken började dragspelaren
sedan spela upp en s.k.
tjastushka* . Dessutom började han att sjunga till . Det tog ej många sekunder
innan den övriga folkmassan stämde in. De sjöng dessutom flerstämmigt. Han
reste sig upp och då upptäckte jag att han hade svårt att gå.
Stödd på sina kamraters armar gick han sakta framåt medan han spelade
och folkmassan sjöngo
uttrycksfullt medan de gingo genom en
ekalle.
Medan de gick genom den tysta allen sjöng de om sina döda kamrater från
kriget. Jag lyssnade intensivt och jag såg i den tilltagande skymningen deras
uttrycksfulla rynkiga ansikten. Medan grovt tillyxade ben trampade fram i
unison takt genom den viskande allen drog gråsvarta moln fram under en
stjärnprydd himmelskupa och vinden tilltog i styrka. Jag tittade hastigt upp
genom den av tunga ekkronor skyddade allen och såg en stjärna blinka till
förskrämt emellan de hotfulla molnmassorna. Just i detta ögonblick speglades
människornas ansikten i den gråbleka månens ljus.
Jag stirrade intensivt på den dragspelandes ådriga fingrar vilka liksom
lekande lätt utförde sina dramatiska variationer på de två raderna av
elfenbensvita tvåkopeksstora knapparna. Jag hörde den uttrycksfulla kvinnorösten
från försången till en kosacksångsinspirerad
snabb tjastushka *.och jag blev tagen av den dramatik som fanns i deras
uttrycksfulla utförande av skådespelet i den sena natten. Medan jag lyssnade
och tittade på de sjungande fylldes jag plötsligt av vemod och blev djupt tagen
då jag upptäckte hur tårarna rann från de rundkindade gamla gummornas spruckna
ögon. Då kände jag en tyngd över bröstet, en känsla av vanmakt över den ondska
som drabbat dessa människor från utomstående ondskefulla element.
Då jag något senare tankfullt vandrade hemåt tillsammans med att antal
av mina studiekamrater och sedan jag lagt mitt av outplånliga uttryck
vimmelkantiga huvud tillrätta på den dunmjuka kudden i den gnistrande sängen,
slöt jag ögonen i en dröm.
Jag såg i drömmens glaskupa en folkmassa vandra genom en park i en
Botanisk Trädgård. Det stod vita rosor i tysta rader. Endast doften från dem
ackompanjerade den sjungande folkmassan till glasväggarnas speglande
bevittnande.
Då ser jag medaljtyngda vita herrar i spöklika svarta beklädnader luta
sig ned ur den disiga, av lätta moln beströdda svarta himlen.
Deras stövlar blankare än is..
Deras ansiktens uttryckslösa ögonhålor..
Deras munhåleliknande käftars
eviga gap hade stelnat och de på halsen fästade..
Klotformiga kranien..
Hänger dödligt gloende..
I den förstenade tystnaden blickande ned över sorgetåget.
Nu sträcker herrarna på sig och jag ser genom den gråtande daggen
deras på bröstet evigt fjättrade kors.
Göran Johansson i Moskva Sovjetunionen 1978.