Nedanstående kom till under en resa 1979 med Transsibiriska Järnvägen mellan Moskva och Chabarovsk.

LÖVET

Då jag färdas genom Tajgan förnimmer jag tallarnas ensamhet.

Som min själs egen följeslagare.

Där upphör tågets gång en sekund.

Nu uppnår mig Din pulserande kraft och jag yppfylls av ensamhetens saknad

Där jag sitter på vandrarens pidestal

En känsla av vanmakt fyller min litenhet inför din Taigas styrka

Vad gömmer du inom dina gränser?

Gräs!

Träsk!

Sommarängar!

Söndertrampade löv sönderslitna i fragment!

Vinden talar tyst om Dig

Din själs Taiga

Viskar med lövens skimmer din huds ådriga blodfullhet

Till min närhet.

I min närhet genom fönstret och dörren där Du finns

Vill jag vandra genom lövprydda andlösa vidder och utan att trampa på Ditt spröda löv

Vandra genom glaset till Din dörr.

I Din karga värmes omslutenhet

Upplever, känner jag min plåga, min längtan naken betraktas av Din Taigas genomlysande.

Kraften omfamnar mig

Griper med din lilla spröda hand i min blottlagda själs oppna sår

Och jag är hos Dig med mina läppar i Din fysiska brunn

SVETLANA

Mina ord är som snöflingor på Din huds Taiga

Din underjordiska värme smälter varje kristall

Och jag flyter samman till ett hav av osmältbara känslor.

Goran Birger Johansson, Sibirien 1979.