Fakta förvanskas även i Cypernfrågan Debattredaktör:

Kjell Carnbro
060-197150
kjell.carnbro@st.nu


SUNDSVALL 2005-11-29 [03:00]

Att förvanska historiska fakta, och att endast redovisa delar av händelseförlopp är några av de medel som sedan tidernas begynnelse använts för att nå tvivelaktiga politiska mål, så även i Cypernfrågan.
    GöranJohansson skriver att det var lugnare då han tjänstgjorde på Cypern. Det är klart att minnet sviker, det var ju så länge sedan, men invånarna i de turkcypriotiska byarna Arsos, Melousha, Kophinou, Ayios Theodoros som under 1966– 1967 attackerades av överlägset starkare grekcypriotiska/grekiska styrkor med åtskilliga civila dödsoffer som följd har inte glömt den tiden.
    Det har inte heller de turkcyprioter som bodde i stadsdelen Scala i Larnaca där den svenska bataljonen posterade stora delar av styrkan vid Artemis vägen från augusti 1966 till november 1967 för att skydda befolkningen från anfall och trakasserier.
    Bara under 1967 rapporterar FN över 600 incidenter med skottlossning. Så inte var det särskilt lugnt för den turkcypriotiska minoriteten varken då eller under åren som följer.
    Befria Cypern från all utländsk militär blev rubriken på Johanssons artikel denna gång. Om grekcyprioterna röstat ja till Annan-planen hade denna process nu redan varit igång därför att i planen ingick att demilitarisera ön. Men det skulle också innebära en nedläggning av de cypriotiska styrkorna. Grekcyprioterna har i dag en försvarsmakt bestående av över 70.000 man till detta kommer sedan en grekisk styrka på 1.250 soldater, Turkcyprioterna kan mobilisera c.a 31.000 man. Dessa siffror belyser till en del behovet av turkisk militär närvaro på den norra delen av ön.
    Grekcyprioterna drev en ja-kampanj ända till julen 2003 då helt plötsligt alla offentliga institutioner på den av grekcyprioterna administrerade delen av ön översvämmades av ochi-affischenr (nej på grekiska).
    De tre skäl för ett nej som Göran Johansson anger fanns ju med hela tiden, vad var det som förändrades hösten 2003? Jo, man hade kommit närmare 1 maj 2004 då man skulle anslutas till EU.
    Ett av EU.s krav på Cypern vid rådsmötet 1993 i Köpenhamn var att man inte kunde ansluta en stat med inre konflikt. Detta ledde till återupptagna förhandlingar mellan parterna och så småningom till Annan planen.
    Men kravet ändrades sedermera vid EU mötet i Helsingfors 10-11 december 1999. Så här står det i rapporten från det mötet.
    "Europeiska rådet understryker att en politisk lösning underlättar Cyperns anslutning till Europeiska unionen. Om ingen lösning har uppnåtts vid slutet av anslutningsförhandlingarna kommer rådets beslut om anslutning att fattas utan att ovanstående utgör något villkor. Härvid kommer rådet att beakta alla relevanta faktorer."
    Så enkelt avfärdades alltså kravet på en lösning av konflikten innan EU inträdet och samtidigt försvann intresset för grekcyprioterna att lösa Cypernfrågan. Man skulle ju bli medlem i unionen oavsett vad som hände. Men på Turkiet ställs nu kravet på en lösning av problemen innan ett inträde kan ske.
    Jag håller fullständigt med dig om att det bästa för turkcyprioterna vore att få leva i en suverän stat, helst fri från all militär, men inte som en etnisk minoritet och andra klassens medborgare igen. Dom finns där, det enda som behövs är ett internationellt erkännande och att grekcyprioterna släpper sina totalitära krav.
    Anders Arvidsson
    Sundsvall
    Cypernkännare
    Därmed sätter vi punkt för detta meningsutbyte.